Om mig
Mitt namn är Karin Weman Josefsson, jag är Filosofie Doktor i Psykologi inriktning idrott och motion.
Jag har arbetat som forskare och lärare vid Högskolan i Halmstad sedan 2007, där jag framförallt har utvecklat kurser inom motionspsykologi.
I april 2016 lade jag fram min avhandling "You don't have to love it" om motivation till motion och2019 blev jag utnämnd till Excellent Lärare.
Du kan läsa mer om min forskning på wemanmotivation.se
Den 16 november 2018 hedrades jag med Högskolan i Halmstads pris för Samverkan och innovation
Motivering till utnämningen:
Med engagemang och drivkraft samt under medial uppmärksamhet samverkar Karin med forskare, studenter, företag och slutanvändare
för att möta utmaningarna inom hälsopromotion och få människor att engagera sig i sin egen hälsa.
Varumärket WemanMotivation har beviljats varumärkesskydd och genom det egna företaget Motivationsdoktorn
är Karin en flitigt anlitad expert och föreläsare, av såväl offentliga som privata aktörer.
Karin har även varit inbjuden till Regeringskansliet för att berätta om sitt projekt och sina idéer om att
applicera motivationsteori i folkhälsofrågor på policynivå.
Läs en intervju efter prisutdelningen här
Läs en debattartikel i DN här
Min personliga historia - en otippad vändning
Min personliga historia - en otippad vändning Jag vill börja med att beskriva hur jag kom att hamna där jag är och vad som driver mig att forska och undervisa inom motivation till motion. Jag växte upp på en hästgård på landet och var van vid att arbeta med kroppen redan som barn, men trots god fysisk förmåga var jag helt ointresserad av idrott och motionsaktiviteter. I tonåren utvecklades detta ointresse för idrott till ett motstånd och en attityd som mer eller mindre blev en del av min personlighet. Som ung vuxen hade jag därmed en väldigt stillasittande livsstil och ingick i statistiken för den växande riskgruppen av fysiskt inaktiva i befolkningen. När jag var 20 råkade jag emellertid ut för en trafikolycka och genomgick en omvälvande tid som så småningom fick mitt liv att ta en ny vändning. Jag hade en lång konvalescens och hade därefter svårt att återgå till arbete, men så fick jag träffa en engagerad sjukgymnast som gav mig så kallad Friskvård på remiss (dvs föregångaren till Fysisk Aktivitet på Recept; FaR®), något som jag efter visst lirkande motvilligt gick med på att prova. Denna remiss förändrade mitt liv och är den grundläggande orsaken till att jag befinner mig där jag är idag. Även om det ingalunda varit någon spikrak eller enkel resa ledde det till att jag på några år förändrades från en omotiverad träningsvägrare till en aktiv träningsinstruktör.
De instruktörer som ledde den sjukgymnastik jag fick på min remiss efter olyckan lyckades så småningom locka mig att komma till Friskis & Svettis
och fortsätta träna där jag träffade eldsjälar som Leif Green och andra härliga människor som gjorde mig intresserad av träning och hälsa. Efter några år som flitig motionär och en del uppmuntran sökte jag och blev antagen till Friskis & Svettis ledarutbildning i samband med att de flyttade till sina nuvarande lokaler på Slottsmöllan. Jag var sedan ledare i spinning och skivstångspass (motsvarande pump) på Friskis & Svettis i Halmstad under åren 2000 till 2007, varav gruppledare för spinningverksamheten i två år, styrelseledamot (2002-2005) och ledamot i valberedningen under två perioder. Ungefär samtidigt som jag blev Friskisledare beslutade jag mig för att läsa in tredje gymnasieåret på Komvux för att kunna söka in på Högskolan. Min egen förändring hade gjort mig intresserad av att förstå motivationens mekanismer och jag ville hjälpa andra människor genom att göra resan mot en fysisk aktiv livsstil enklare. Med tanke på att jag var så skoltrött att jag hade allvarliga planer på att hålla ett rituellt bål med mina skolböcker när jag tog studenten på nittiotalet är ingen mer förvånad än jag över detta livsomvälvande vägval, men jag är innerligt tacksam för att jag vågade ta steget, trots att jag innerst inne inte trodde att jag skulle klara av högskolestudier. År 2001 blev jag antagen på Idrottsvetenskapligt Program (ett program som jag nu har varit med och utvecklat till att bli programmet Psykologi inriktning Idrott och Motion) och 2005 tog jag min Magisterexamen i Psykologi inriktning idrott.
Att jag fortfarande är kvar i akademin och undervisar och forskar inom motivation till motion och livsstilsfrågor är alltså en direkt effekt av mina egna erfarenheter och upplevelser. Det är också därför ämnet ligger mig så varmt om hjärtat.
